MREL-regleringen som helhet
Ett viktigt syfte med den nya resolutionsregleringen är att uppfylla investeraransvaret. MREL-kravet spelar en central roll för att uppnå målet, eftersom det säkerställer att institutet har tillräckligt med nedskrivningsbara skulder för att bail-in-verktyget ska vara effektivt.
Varför ställs MREL-kravet?
Det bör beaktas att alla nedskrivningsbara skulder inte duger för att uppfylla MREL-kravet, utan kriterierna för MREL-behöriga poster är striktare och innehåller bland annat krav som gäller skuldernas karaktär och minimilängden för skuldernas löptid (maturitet).
Orsaken till de striktare villkoren för MREL-skulder är att även om bail-in-verktyget kan användas också för skulder med kortare maturitet kan kortfristiga skulder förfalla under den tid banken är i kris eller de tillgångar som är bundna till skulderna kan omedelbart lyftas/sägas upp av investerarna. Därför vill man genom MREL-kravet säkerställa att institutet har nedskrivningsbara skulder också vid den tidpunkt då det ställs under resolutionsförvaltning.
I maj 2023 publicerade Gemensamma resolutionsnämnden (Single Resolution Board, SRB) en promemoria som behandlar den uppdaterade MREL-policy. Det viktigaste ändring och precisering jämfört med fjolårets policy är att tröskelvärdet för det institutsspecifika interna MREL-kravet (internal MREL, iMREL) för vissa dotterbolag till en resolutionsenhet sänks från 10 miljarder euro till 5 miljarder euro för balansomslutningens del.
Vilka är MREL-kravets delområden?
Då nivån på MREL-kravet fastställs är utgångsnivån att kravet för institut som ställs under resolutionsförvaltning är det sammanlagda beloppet av gruppens eller institutets minimisoliditetskrav multiplicerat med två. MREL-kravet består av ett förlustabsorberingsbelopp (LAA) och ett rekapitaliseringsbelopp (RCA) för institut som ska ställas under resolutionsförvaltning.
För institut som omfattas av normalt konkursförfarande utgörs MREL-kravet i princip enbart av förlustabsorberingsbeloppet (rekapitaliseringsbeloppet = 0), även om resolutionsmyndigheten också kan fastställa ett belopp som är högre än detta. För institut som omfattas av normalt konkursförfarande är minimibeloppet för MREL-kravet således i princip det samma som minimisoliditetskravet.
Genom den nya MREL-regleringen uttrycks MREL-kravet som ett krav som utgår både från det totala riskexponeringsbeloppet (TREA, total risk exposure amount) och bruttosoliditetsgradens exponering (LRE, leverage ratio exposure). I den tidigare regleringen uttrycktes MREL-kravet enligt TLOF (total liabilities and own funds).
Bild: MREL-kravets delområden i ett institut som omfattas av en resolutionsstrategi
Vilka poster duger för att täcka MREL-kravet?
Instituten kan uppfylla sitt MREL-krav med kärnprimärkapital, andra egetkapitalinstrument, skulder med lägre prioritetsordning så kallade Senior Non-Preferred skulder) och normala senior-skulder utan säkerhet.
Utanför MREL-dugliga skulder står insättningar som ska ersättas samt insättningar som inte ersätts men är prioriterade. På grund av de strikta kriterierna för MREL-dugliga skulder I praktiken kommer i praktiken också flera andra typer av skulder att lämnas utanför, såsom andra än ovannämnda insättningar och strukturerade skuldebrev av derivattyp.
Vad är subordinationskrav?
För att säkerställa ett effektivt och snabbt uppfyllande av investeraransvaret har MREL-regleringen under senare tid utvecklats i en sådan riktning att ett institut ska ha tillräckligt mycket eget kapital och sådana skulder, vilkas förmånsrätt är sämre än för så kallad normal senior-skuld. Av denna orsak ställs numera på de största instituten som en del av MREL-kravet ett så kallat subordinationskrav.
Kravet ska uppfyllas med eget kapital eller med skuldinstrument med sämre förmånsrätt. Genom den nya regleringen införs för (G-SII) och Top-Tier (balans >100mrd) banker ett automatiskt (”Pelare 1”) subordinationskrav, som bestäms enligt följande:
G-SII banker: max (18% TREA + CBR; 6.75% LRE)
Top-Tier banker: max (13.5% TREA + CBR; 5% LRE) [27% TREA-tak]
Subordinationskravet av Pelare 1-typ kan genom beslut av resolutionsmyndigheten (s.k. fishing option) införas andra banker vilkas balans är under 100mrd. Då beräknas kravet enligt följande:
max (13.5% TREA + CBR; 5% LRE)
Också för andra än ovannämnda banker kan under vissa förutsättningar ställas ett subordinationskrav. Subordinationskravet bestäms då enligt en så kallad NCWO (No Creditor Worse Off)–bedömning. Bedömningen baserar sig på om borgenären i en resolutionssituation skulle råka i en sämre ställning än vid en konkurs.
I praktiken kan en sådan situation uppkomma om det i en resolutionssituation utanför användningen av bail-in verktyget blir skulder som enligt lag eller myndighetsbeslut hör till samma förmånsrättsklass. NCWO-risken bedöms med det kvantitativa Excel-baserade NCWO-verktyget som utvecklats av SRB.
Pelare 1 –subordinationskravet kan anpassas bankspecifikt genom det så kallade pelare 2 –kravet, där grundnivån är 8 % av det totala beloppet av skulder och eget kapital (TLOF). Subordinationskravet ges dock inte som TLOF-belopp, utan omvandlas till TREA- och LRE-belopp.
Vad består MREL-regleringen som helhet av?
MREL-regleringsramen är än mycket mångdimensionell helhet, där också SRB:s riktlinjer påverkar i en central ställning inom bankunionsområdet.
Bild: MREL-kravets regleringsmiljö
Med tanke på MREL-kravet är de centrala bakgrundsbestämmelserna resolutionslagen (och särskilt 8 kap. i lagen), BRRD (och särskilt artiklarna 45- 45m) och SRM- förordningen (och särskilt artikel 12- 12k). En viktig ställning har också kommissionens delegerade MREL-förordning 2016/1450, som dock upphävs när BRRD2/SRMR2 ändringarna träder i kraft.
Resolutionslagen och de lagar och förordningar som ansluter sig till genomförandet av EU:s resolutionslagstiftning trädde i kraft från 1.1.2015, varefter de flera gånger kompletterats och ändrats.
SRB publicerar sina riktlinjer om vilka principer som ska följas vid uppställandet av MREL-krav för de kreditinstitut som står direkt under dess behörighet. Riktlinjerna tillämpas i princip på de kreditinstitut som hör till de nationella resolutionsmyndigheternas behörighetsområde, om inte det anses motivera att avvika från dessa exempelvis enligt proportionalitetsprincipen. Dessutom har SRB befogenheter att vid behov ge anvisningar till de nationella resolutionsmyndigheterna också om frågor som påverkar de institut som hör till deras behörighetsområde.
I EBA:s Frågor och svar-process (Single Rulebook Q&A) har getts och ges fortgående tolkningar också om frågor som gäller resolutionsbestämmelserna. Dessutom har kommissionen gett egna Q&A tolkningar i samband med direktivens implementeringsskede.