Insättningsgarantins historia i Finland
Garantin för insättare har en lång tradition i Finland. De centrala elementen i garantin har förblivit i stort sett oförändrade, men ansvaret för insättningsgarantin har överförts från säkerhetsfonder till insättningsgarantifonden som verkade i anslutning till Finansbranschens Centralförbund och senare till Verket för finansiell stabilitet. Med tiden har garantins nivå och snabbheten i utbetalningen av ersättningar förbättrats.
Först sköttes insättningsgarantin av säkerhetsfonder
I Finland sköttes insättningsgarantin i början av säkerhetsfonder Säkerhetsfonderna tryggade en stabil verksamhet för bankerna och medborgarnas insättningar. De lokala bankerna hade egna säkerhetsfonder redan i början av 1930-talet. Det blev obligatoriskt att höra till en säkerhetsfond för alla affärs-, spar- och andelsbanker 1970. I Finland fanns då tre säkerhetsfonder: affärsbankernas och Postbankens säkerhetsfond, Sparbankernas säkerhetsfond och Andelsbankernas säkerhetsfond.
Säkerhetsfondernas uppgift var arr svara för att stödet av bankernas solvens och insättningsgaranti. Man hade rätt till insättningsgarantiersättning om en bank som hörde till säkerhetsfonden försatts i likvidation eller konkurs och bankens eller konkursboets tillgångar inte räckte till för att betala insättarens fordringar.
EU-medlemskapet ändrade lagstiftningen
Europeiska unionen hade redan länge haft bestämmelser om insättningsgarantin. När Finland anslöt sig till EU 1995 skulle unionens insättningsgarantidirektiv (94/19/EU) införlivas också i Finlands lagstiftning. Efter det nationella genomförandet av insättningsgarantidirektivet gällde villkoren för utbetalning inte längre endast en banks likvidation eller konkurs utan en ersättningssituation kunde uppkomma också efter anmälan av insättaren.
I början av EU-medlemskapet svarade säkerhetsfonderna fortfarande för insättningsgarantin och Finansinspektionens föregångare bedömde om förutsättningarna för utbetalning av insättningsgarantiersättning uppfylldes. Insättningsgarantin förutsatte att orsaken till att insättningar inte betalades ut var bankens betalningssvårigheter eller andra ekonomiska problem, att de enligt Finansinspektionens bedömning inte vara tillfälliga och att inspektionen fått en tillräcklig utredning om dem.
Som en följd av bankkrisen grundades insättningsgarantifonden
En separat insättningsgarantifond grundades 1997. Bakgrunden till förändringen varbankkrisen på 90-talet, då man märkte att säkerhetsfondernas verksamhetsmodell inte var tillräcklig och ändamålsenlig. För att lösa bankkrisen blev man tvungen att grunda statens egen säkerhetsfond. Insättningsgarantifonden grundades i anslutning till Finansbranschens Centralförbund (nuvarande Finans Finland rf). Grundandet av den nya fonden åtskilde insättningsgarantin från säkerhetsfonderna, vilkas uppgift förblev att trygga bankernas stabila verksamhet.
Det var dock inte längre nödvändigt för bankerna att höra till en säkerhetsfond. Alla säkerhetsfonderna lades till slut ned och inga förpliktelser överfördes från dem till insättningsgarantifonden.
Man ville hålla insättningsgarantifonden åtskild från säkerhetsfondsystemet eftersom säkerhetsfondernas medel också kunde användas för att stödja bankernas solvens. I en krissituation skulle det ha varit sannolikt att säkerhetsfondens medel hade använts för att stöda medlemsbankens solvens och det inte blivit medel över för att betala insättningsgarantiersättningar.
En modell med tre olika säkerhetsfonder skulle också ha varit problematisk eftersom kostnaderna för insättningsgarantin inte hade fördelats effektivt mellan inlåningsbankerna. Dessutom krävdes i säkerhetsfonderna hade en enskild bank också i praktiken skulle ta ansvar för riskerna för de andra medlemsbankerna i säkerhetsfonden. I finansieringsmodellen med säkerhetsfonder baserade sig stödavgifterna inte på bankens risker utan enbart på balansen, vilket ansågs besvärligt.
Bankerna började betala in avgifter till insättningsgarantifonden 1998. Maximiersättningen för insättningsgarantin var 1997-2008 25 000 euro. År 2008 höjdes maximiersättningen till 50 000 euro och 2010 till nuvarande nivå 100 000 euro. Höjningen av maximiersättningen baserade sig på ändringar i EU:s insättningsgarantidirektiv.
Insättningsgarantifonden som verkade i anslutning till Finansbranschens Centralförbund svarade för insättningsgarantisystemet ända till slutet av 2014, då nuvarande lagstiftning trädde i kraft. Därefter har Verket för finansiell stabilitet svarat för insättningsgarantisystemet i Finland. Det system som tidigare fungerat i anslutning till Finansbranschens Centralförbund upphävdes och det har inte längre några uppgifter som gäller upprätthållandet av insättningsgarantisystemet. De medel som tidigare influtit lämnades dock i lagstiftningen kvar i den gamla fonden och den upprätthålls fortfarande i anslutning till Finans Finland rf. Fondens namn ändrades till VTS-Fonden för att den inte skulle sammanblandas med det officiella insättningsgarantisystemet. VTS-Fonden fungerar som buffertfond för insättningsgarantifonden och dess medel kan inte användas för några andra ändamål än täckande av kostnaderna för insättningsgarantin.
Insättningsgarantin utvecklas kontinuerligt
Insättningsgaranti bör skydda insättarna effektivt också i framtiden. Verket för finansiell stabilitet är aktivt med och påverkar utvecklingen av den europeiska insättningsgarantin och lagstiftningen genom det internationella samarbetet. Dessutom bistår verket finansministeriet genom att erbjuda expertstöd i lagstiftningsprojekt och specialfrågor som gäller insättningsgarantin.
För närvarande omfattar bankunionen gemensam tillsyn av banker och lösningar. Det diskuteras ingående om bankunionen borde kompletteras också med gemensam insättningsgaranti. Om bankunionens gemensamma insättningsgaranti genomförs blir Verket för finansiell stabilitet en del av det gemensamma insättningsgarantisystemet, som på ett enhetligt sätt tryggar insättare och insättningar i bankunionens medlemsländer.
Läs mer om det internationella samarbetet i samband med insättningsgarantin och resolution